Även om stora variationer finns har samtliga centralasiatiska länder ett gemensamt arv
vad gäller kvinnans roll som samhällsaktör, grundat å ena sidan i den sovjetiska
samhällsbyggnadens principer och faktiska konsekvenser, å andra sidan i en traditionell,
lokal samhällsstruktur. En tredje faktor som sedan påverkat situationen i olika grad i de
fem länderna är förändringarna i samband med den politiska och ekonomiska
transformationen.
Tradition och sovjetisering
Det sovjetiska systemet gav på papperet långtgående jämställdhet, men i praktiken,
framför allt från och med 1950-talet, kom kvinnans roll i det offentliga att inskränkas
kraftigt. Det försovjetiska samhället baserades på traditionella familjestrukturer, men
här fanns en avgörande skillnad mellan bofasta och
nomadiska samhällen i synen på kvinnans roll.
Släktskapsbanden var i vissa områden uttalat
överlagrade av större maktstrukturer ("klaner"), och en
lokal, traditionell, till stora delar sufibaserad, form av
islam.
I samtliga fem länder har trenden sedan
självständigheten varit att återuppväcka valda delar av
det traditionella samhället som del i ett medvetet
nationsbyggande. Samtidigt har kvinnorna, liksom i
andra postsovjetiska länder, drabbats hårdast av
övergången till marknadsekonomi genom ökad
konkurrens på arbetsmarknaden och avskaffandet av
sociala förmåner.
Det innebär ofta i praktiken att kvinnans roll formas av
en kombination av traditionella ideal och den "dubbla
börda" hon råkat i som ett arv av den sovjetiska
familjepolitiken med resultatet att hon utestängs från
det offentliga samhällets inflytandesfärer.
Civilsamhälle och religionens återkomst
Generellt har trenden gått mot en minskad roll för
kvinnor i beslutsfattande ställning efter
självständigheten. Inom politiken försvann det sovjetiska kvoteringssystemet, och även
om försök till återinförande har gjorts i vissa länder är andelen kvinnor lägre och det
faktiska inflytandet kanske än mindre.
Det talas ofta om en ny muslimsk väckelse i de centralasiatiska länderna och klart är att
religionen från att ha varit aktivt motarbetad under sovjettiden fått en ökande roll,
särskilt i de fattigare republikerna Kirgizistan och Tadzjikistan. Traditionell sufism har
också fått konkurrens i och med stöd från resursrika arabländer och att unga studerar vid
islamiska institutioner utomlands. I det traditionella bofasta samhället var åtskildhet
(purdah) mellan könen normen, men kvinnor hade också en viktig roll att spela som
muslimska lärare och rådgivare. Den utifrån kommande islam har en ofta radikalt
traditionalistisk syn på kvinnans åtskildhet och står inte bara i kontrast till den
sovjetinspirerade modernisering, som fortfarande har starkt officiellt stöd i regionen,
utan också till det traditionella samhället.
Det faktum att kvinnor till stor del utestängts från beslutsfattande och från det
ekonomiska livet innebär däremot att deras andel i icke-statliga organisationer (NGO:er)
som verkar för samhällsförändring och mänskliga rättigheter är stor; totalt sett över 50% i
de fem centralasiatiska länderna.
I Kazakstan har exempelvis en ny jämställdhetslagstiftning gradvis växt fram och
kvinnorättsorganisationer tillhör de mer aktiva inom det kringskurna civilsamhället. Det
finns också starka krafter som verkar för kvinnors deltagande i näringslivet, något som är
av betydelse för både kvinnors sociala oberoende och för minskningen av fattigdom och
ekonomiskt utanförskap.
Kirgizistan blev i april 2010 när president Kurmanbek Bakijev tvingades ur landet ett
undantag från trenden i Centralasien att det styrande skiktet går mot en allt mer
konsoliderad maktposition. Landet fick efter upproret regionens första kvinnliga
president, Roza Otunbajeva, och en ny konstitution som ger parlamentet mer makt. Det
kvinnliga deltagandet i NGO-verksamhet är traditionellt starkt och i vilken grad kvinnor
deltar i omformningen av landet och omfördelningen av makten samt hur detta kommer
att påverka kvinnors rättigheter är en fråga som kan få vidare betydelse i regionen.
Mer information