På söndag den 15 oktober hålls de friaste och mest rättvisa valen i Centralasiens historia.
Sedan friheten från Sovjet har Kirgizistans historia varit brokig. Två diktatorer och två revolutioner senare upprättades 2010 en konstitution för en demokratisk framtid. Den som råddade det första året av politisk och social oordning var diplomaten Roza Otunbajeva som med löfte om att endast sitta som president i ett år fick till uppgift att instifta en ny konstitution, hålla riksdagsval och sedermera presidentval. Allt i en tid av allmänt kaos. Hon höll det löftet och lämnade frivilligt makten hösten 2011 till den nyvalde presidenten Almazbek Atambajev.
Redan det var ett historiskt och normsättande överlämnande. I den nya konstitutionen från 2010 regleras presidentämbetet till endast en mandatperiod om sex år. Nu stundar alltså det första frivilliga och fredliga överlämnandet efter en reguljär mandatperiod. Ett nytt test och ett nytt riktmärke för den bräckliga demokratin i vad som förefaller som centrala Asiens blinkande stjärna och stormdrabbade fyr.
I valet 2011 vann socialdemokraten Atambajev med 63% i första valomgången före kommunisten Adachan Madumarov på 14% och nationalisten Kamtjybek Tasjiev, också han med 14%. Segern var relativt väntad och ansågs tillkommit först och främst fredligt samt något sånär rättvist. 2010 och 2015 hölls parlamentsval och under tiden har vissa partier slagits samman medan andra försvunnit och nya bildats. Det politiska landskapet är ganska vildvuxet men definitivt dynamiskt och vitalt. Atambajevs Socialdemokratiska parti stärkte sin ställning i valet 2015 och på flera sätt har de senaste åren av Atambajevs presidentskap ägnats åt att säkra makt och säkerhet åt honom själv och hans parti fortsatt efter valet. Man har manövrerat ut, och ibland t.o.m. fängslat, flertalet oppositionella däribland en och annan mycket framstående person som t.ex. konstitutionens fader Omurbek Tekebajev. Dessutom antogs kritiserade förändringar till konstitutionen i en folkomröstning hösten 2016 som försvagade domstolarna och som enligt analyser ska stärka makten hos premiärministern, vilket ses med anledning av att presidenten bara får sitta en mandatperiod.
Socialdemokraterna (SDPK) har dock haft svårt att hitta en lämplig kandidat till presidentvalet. Ingen har varit självskriven. Oppositionens kandidat har i motsats varit uppenbar i flera år. Omurbek Babanov som i de flesta medier framställs som en rik affärsman, möjligen rikast i landet, var på 00-talet en av SDPK:s snabbast stigande stjärnor. 2007 när nuvarande presidenten Atambajev var premiärminister några månader i maffianarkopresidenten Kurmanbek Bakijevs regering syntes Babanov i SDPK:s främsta led. Han lämnade dock partiet för att 2010 bilda ett eget parti, Respublika, som framställer sig som företagsorienterat. 2009, ett år före revolutionen som sparkade ut Bakijev, lyftes Atambajev fram som främsta företrädare av en koalition av oppositionella, där SDPK var enda dåvarande riksdagsparti. Efter parlamentsvalet hösten 2010 kom fem partier in i riksdagen och SDPK blev tvåa på 14% och Respublika fyra på 12%. Ett tag regerade man tillsammans i fast beslutsamhet att stänga ute partiet Ata Zjurt som kom in etta på 15% och dess ledare Kamtjybek Tasjiev som sades stå nära den tidigare presidenten Bakijev. Atambajev blev omgående premiärminister. När han sedermera ställde upp i presidentvalet året därpå lämnade han tillfälligt den posten och Babanov blev tillförordnad premiärminister. När valet sedan var över och i väntan på installationen blev Atambajev åter premiärminister i ett par veckor innan Babanov sedan intog premiärministerposten fullt ut. Maktspelet som aldrig vilar för en sekund i Kirgizistan gick på högvarv och Babanov anklagades från flera håll för fulspel och korruption. En misstroendeförklaring utlystes och Babanov tog timeout medan det förhandlades i skuggorna. Han klarade sig från åtalshoten och misstroendet denna gång men trycket var ändå för stort och han lämnade premiärministerposten under hösten 2012. Där och då sattes spiken i kistan för relationen mellan Babanov och Atambajev. Inför valet 2015 gick Respublika och Babanov samman med det största oppositionspartiet och de mycket ifrågasatta Ata Zjurt och dess ledare Kamtjybek Tasjiev som dessutom fängslats 2013 för att ha försökt uppvigla till våldsam statskupp. Sammanslagningen var ett försök att bli största parti i riksdagen efter valet vilket dock misslyckades och man kom in tvåa efter SDPK. Babanovs ögon spändes än mer på presidentposten.Under tiden, mellan 2012 och 2016, har Atambajev, för att kunna hålla ihop en regeringskoalition, tvingats nominera oberoende personer till premiärministrar. Tre olika stycken. Först i april 2016 utnämndes socialdemokraten Sooronbai Jeenbekov, den tidigare guvernören av den otyglade södra provinsen Osj till premiärminister. Jeenbekov är inte särskilt känd, har inte uträttat särskilt mycket och ses av många som ganska tråkig samt lite av en företrädare för gammalt klanvälde. Detta i stark kontrast till Babanov som varit i rampljuset i 10 år och är mycket karismatisk. Allt i in i det sista har Jeenbekov agerat som premiärminister, allt för att öka hans igenkänningsfaktor. I slutet av sommaren fick han dock kliva av posten och fokusera på sin presidentkandidatur efter det att klagomålen om att använda statsapparaten för kandidaturen vuxit sig för starka. Den nya premiärministern är också från SDPK och förhoppningen är såklart att behålla greppet om staten efter valet. Skulle man förlora är det nog många som riskerar vedergällning för de senaste årens ”politiska” rättegångar – korruptionsdomar som är berättigade i sig men aldrig tvingats fram om det inte vore för maktspelet.
Dessa rättegångar har fortsatt långt in i valrörelsen. För några dagar sedan dömdes den före detta riksåklagaren Aida Saljanova (som stöder Babanov) till fem års fängelse. Domen träder dock i kraft först om 12 år när hennes tvååriga barn fyllt 14. Ett annat fall gäller en parlamentsledamot som anklagas för att planera en våldsam kupp till Babanovs fördel om han skulle förlora valet. Flera personer med anknytning till Babanov har anklagats för diverse synder men än har man inte kommit åt honom själv eller kunnat smutsa ner honom tillräckligt. Samtidigt anklagas Jeenbekovs läger för att använda statsapparaten i sin kampanj även på andra sätt som t ex genom att uppmana studenter och statsanställda att rösta på honom. Ryssland har än så länge hållit sig borta från att uppenbart lägga sig i men nu har istället grannen Kazakstan lagt ett finger i spelet. Kazakstans president Nursultan Nazarbajev gick med på ett möte med Babanov som under sitt liv gjort stora delar av sin förmögenhet i landet. Det fick sittande kirgiziske president Atambajev att gå i taket och anklaga Kazakstan för att lägga sig i valet. Kazakstan har istället svarat med att göra utspel om det sköra läget i Kirgizistan och stationerat ut soldater längs med gränsen ifall det skulle bli uppror efter valet. Man förhalar också ordinarie Dessa ageranden ställer Atambaev, Jeenbekov och SDPK i dålig dager.
Kirgizisk politik har alltid varit full av intriger, maktspel och skandaler. Presidentvalet är inget undantag även om flertalet lagar skärpts för att minimera fusk och manipulation. Det finns självklart fler kandidater i detta race men ingen av dem har minsta chans. Igår 13 oktober var sista dagen för kampanjande och då drog sig den välkände Amirbek Beknazarov ur. Enligt mätningar skulle han få mindre än två procent. Det fanns till en början 13 kandidater varav en kvinna. Men redan tidigare under kampanjperioden har två framträdande kandidater dragit sig ur. En av dem är ledaren för det och inför valet 2015 nybildade riksdagspartiet Oonugu Progress, Bakyt Torobajev, som tidigare varit riksdagsman och talman, då som representant för Respublika under ledare Omurbek Babanov. Han spåddes vara en av de som kunde samla flest röster efter Babanov och Jeenbekov och har dragit sig ur till fördel för Babanov med löfte om att bli premiärminister om han vinner. En annan som dragit sig ur är den tidigare beskrivne Kamtjybek Tasjiev och till fördel för Jeenbekov, vilket är smått makalöst. (För att ge en udda och möjligen något karikerad men förståbar jämförelse kan man säga att det vore som om Centerpartiet och Sverigedemokraterna sedan några år hade slagits ihop och blivit ett 30%-parti. Under tiden vinner Annie Lööf den interna partiledarstriden och därefter går Jimmie Åkesson ut och håller ett brandtal i Kungsträdgården varefter han avslutar med att högtidligt i Gustav Vasas namn uppmana till störtande av Stefan Löfvén, regeringen och att inta Rosenbad. Därpå grips han av SÄPO och sätts i fängelse ett år för att sedan komma ut och ställa upp i valet men nu till sist hoppa av under valrörelsen och i sin avsky mot Lööf utropa stöd för Magdalena Andersson som toppar listan och är statsministerkandidat i utbyte mot något grumligt löfte om att allt är förlåtet.)
Om Jeenbekov har statsapparaten har Babanov pengarna. Enligt lagen måste alla kandidater redogöra för sin valfond. Detta genom att de upprättar ett särskilt bankkonto för valfonden ifrån vilket alla valrelaterade omkostnader måste betalas ut och redovisas. Likaså alla insättningar. Dock måste det inte redogöras för varifrån eller från vem insättningarna görs annat än att individen själv endast får satsa 15 miljoner kirgiziska som (1,75 miljoner kr) själv och vardera stödgivare max 50 miljoner som (5,8 miljoner kr). Kampanjperioden startade 10 september. Redan 18 september hade huvudkandidaten Babanov spenderat 124 miljoner som, Jeenbekov 46 miljoner och en tredje kandidat Temir Sarijev 26 miljoner.Så vem vinner? Valsystemet är elektroniskt och bygger på biometrisk identifiering. Vissa menar att det inte ska gå att fuska, andra säger att det finns luckor som kommer att utnyttjas. Det har rapporterats en del om påtryckningar mot t ex statsanställda och studenter liksom köpta röster. Det har varit en kampanj på gator, torg och betesfält, men också i mycket stor utsträckning på internet. Babanov ligger egentligen flera mil före i marknadsföringstänk liksom i budget. Om ingen lyckas få majoritet följer en andra valomgång mellan de två med flest röster, d v s Jeenbekov och Babanov. Tidigare var farhågan att sådana som Torobajev, Tasjiev och Beknazarov skulle knipa mindre poster och därmed hindra någon av de stora två att nå majoritet för att sedan utrycka stöd för och dirigera sina väljare mot den ene eller andre. Med dem borta är det inte omöjligt för någon av kandidaterna att pressa sig upp över 50%.
Idag lördag råder lugnet före stormen, kandidaterna har t.o.m. stängt ner sina facebooksidor för att inte anklagas att kampanja. Imorgon gäller det. Oavsett vem som vinner är söndagens val en tydlig värdemätare på hur det står till i Centralasiens ”enda demokrati”.
]]>Arrangörer: OSSE-nätverket, Forum Eurasien och ABF Stockholm.
Deltagare: Yavuz Baydar, Bitte Hammargren, Paul Levin, Olof Kleberg (samtalsledare).
Referatet skrevs för OSSE-nätverket av Anki Wetterhall och återfinns även på OSSE-nätverkets webbsidor.
Militärkuppen den 15 juli 2016 stoppades men istället för kuppmakarnas mål att förstärka folkmakten passade president Erdogan på att stärka regimens kontroll ytterligare med massarresteringar och massavskedanden och även ökat förtryck mot kurder. Turkiet har också ökad militär aktivitet mot Syrien. Hur kommer Turkiets inrikespolitik att förändras? Hur påverkas Turkiets kontakter med EU och flyktingöverenskommelsen? Detta är några av de frågor som togs upp under seminariet. Omkring 120 personer deltog i detta vilket var glädjande för samtidigt hölls ett stort seminarium om Syrien i rummet intill.
Deltagare i seminariet var Yavuz Baydar, turkisk journalist, under 1970- och 80-talet verksam i exil på Sveriges Radio, därefter skribent i stora turkiska tidningar bl a Milliyet, Sabah och Today’s Zaman, en av grundarna till P24, en plattform för oberoende journalistik i Turkiet. Från kuppen i juli lever Yavuz Baydar i exil i södra Europa. Bitte Hammargren, svensk journalist med inriktning på Mellanöstern, och nu redaktör på Utrikespolitiska Institutets nätsajt Utrikesmagasinet samt Paul Levin, föreståndare för institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet. Olof Kleberg från OSSE-nätverket var samtalsledare.
Yavuz Baydar började med att säga att militärkuppen den 15 juli var ett totalt misslyckande. Den kom helt oväntat, var över på en gång och hade inget folkligt stöd. Omkring 250 civila dog och de militära kuppmakarna lynchades och/eller arresterades. Ska denna kupp ses som en brytpunkt eller kontinuitet i den auktoritära riktning Turkiet, under APK, har tagit? frågade han.
Varför misslyckades kuppen? Vad var orsaken till den? Dessa frågor har inte ställts i Turkiet vilket, Yavuz Baydar påpekade, var underligt. En vecka efter kuppen satt 150 generaler i fängelse d v s ca 40% av hela generalstaben. Hur kunde denna kupp ske utan att säkerhetstjänsten anade något? Det finns många obesvarade frågor kring denna kupp.
Undantagstillstånd har införts. Såväl massarresteringar som massavskedanden har skett på mycket kort tid. Massutrensningens omfattning tyder på att kuppen kan ha varit förberedd en god tid innan. Kuppen ger Erdogan ett starkt skäl att kunna gå hårt fram. Eftersom Erdogan tror att Gülenrörelsen har del i kuppen jagas nu Gülenanhängare i stor skala. Enligt Yavuz Baydar har över 100 000 personer sparkats från statliga verk, över 100 000 har arresterats varav ca 30 000 anhållits. Skolor, universitet och institutioner har stängts, 3640 domare och åklagare har stängts av från sina ämbeten.
Medierna kontrolleras nu till 90-95% av staten. Denna kontroll har i och för sig, i långsamt takt, redan pågått under flera år och inneburit att massiv självcensur sker. Enligt Yavuz Baydar finns det nu endast ett par oberoende medier och Turkiet ligger långt ner i internationella rankinglistor över mediefrihet. Antalet arbetslösa journalister har ökat och uppgår nu till ca 9000 varav 3000 förlorade arbetet i samband med kuppen i juli, enligt det Turkiska Journalistförbundet (TGS/DISK). Knappt 5 % av journalisterna vågar vara medlemmar i det turkiska journalistförbundet vilket förklarar hur medieägarna p g a enormt politiskt tryck och ekonomiska intressen kan sparka journalister på godtyckliga grunder. Någon undersökande journalistik går inte längre att genomföra.
Yavuz Baydar framförde en idé om ”adoption” av förtryckta journalister runtom i Europa, d v s att kommuner/städer i Europa ”adopterar” en journalist som hedersmedborgare och ser till att bevaka vad som händer denne. På frågan om Gülenrörelsens roll och inriktning svarade Yavuz Baydar att rörelsen har ingen fast linje, de är sunnimuslimer, ofta välutbildade och finns utspridda över hela världen. Erdogan har haft stor nytta av dem men nu misstänkliggör Erdogan dem för kuppförsöket och mycket annat.
Nästa talare var Bitte Hammargren som koncentrerade sig på Turkiets plats i regionen. 2002, strax före USA:s invasion av Irak, kom AKP till makten. Vid den tiden präglades Turkiets utrikespolitik av rädslan för att kurder skulle få självstyre i norra Irak, vilket också blev fallet, och att det sedan skulle påverka även läget internt i landet. AKP och Erdogan var vid denna tid fortfarande mer inriktade på Europa.
Cypernfrågan utlyste dock en kris i förhandlingsprocessen med EU. 2004 fick grek-och turkcyprioterna, var för sig, rösta ja eller nej till en FN-plan för hur Cyperns två delar skulle återförenas. Erdogan, då ganska ny som premiärminister, tog en politisk risk på hemmaplan genom att gå in för ett ja för Kofi Annans fredsplan. Tvärtemot vad många trott röstade också turkcyprioterna ja medan grekcyprioterna röstade nej. Därmed föll planen, medan Cypern företrädd av den grekcypriotiska regeringen på den delade ön kom in i EU. Sedan dess utgör Cypern ett av hindren för Turkiets förhandlingsprocess med EU. Erdogan såg också hanteringen av Cypernfrågan som ett svek från EU:s sida.
Turkiets politik ändrades med tiden från att ha varit mer västvänlig till att bli mer pro-islamisk. 2009 deklarerade Ahmet Davutoglu, då alldeles ny som utrikesminister, en ny doktrin kallad ”Noll problem med grannländerna”. Men Turkiet fick snart problem med i stort sett alla sina grannar. I och med Mavi Marmara (Ship to Gaza) blev relationerna till Israel infekterade. Turkiet och Syrien hamnade så småningom i konflikt, till stor del beroende på kurdfrågan, men också för att AKP stöder den syriska grenen av Muslimska brödraskapet.
Fram till 2011 hade dock Turkiet goda relationer med Bashar al-Assad. Men efter utbrottet av det syriska upproret försökte AKP-regeringen först pressa Assad att gå med på att dela på makten med Muslimska brödraskapet, vilket Assad vägrade. Från och med sensommaren 2011 bröt Turkiet med Damaskus och gick istället in för att låta syriska rebeller bekämpa Assadregimen med militära medel i tron att den skulle falla, vilket blev en felkalkyl.
Från början fanns inga jihadister i Syrien, men avhoppare från den syriska armén kunde via Turkiet komma in i Syrien. Även vapen slussades in via Turkiet genom den långa gränsen mellan Turkiet och Syrien. Turkiet har också sett jihadister som ett verktyg mot kurdiska grupper i Syrien. Militärkuppen i Egypten 2013 blev samtidigt ett orosmoment för Erdogan som fruktade att något liknande skulle kunna ske mot honom i Turkiet.
I juni 2014 intog IS staden Mosul i Irak och 49 turkiska diplomater togs som gisslan där. Sannolikt tvingades Erdogan göra eftergifter till IS för att få dem fria. IS har sedan även slagit till mot vitala delar i Turkiet och jihadister opererar nu även i Turkiet. Det kan ses som en parallell till hur Pakistan först bidrog till att skapa talibanrörelsen i Afghanistan för att så småningom få ett inhemskt problem med talibaner i det egna landet.
Med PKK förde Turkiet först hemliga samtal i Oslo från 2009, enligt Bitte Hammargren, och så småningom öppnades förhandlingar även med den livstidsdömde PKK-ledaren Abdullah Öcalan på fångön Imrali – innan man bröt totalt och gick in för att åter bekämpa PKK militärt, liksom den närstående kurdiska PYD-rörelsen i norra Syrien, som Turkiet tidigare fört samtal med.
Förhållandet mellan Ryssland och Turkiet ledde till ett handelskrig efter Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsplan vid den turk-syriska gränsen hösten 2015. Men relationerna har också gnisslat på grund av Rysslands stöd till Assadregimen. Men ett par veckor före kuppförsöket sommaren 2016 påbörjade Ryssland och Turkiet en normalisering. Detsamma skedde med Israel vid denna tid. Putin var i höstas i Istanbul och har skrivit på ett avtal för att dra en planerad rysk gasledning via Turkiet, Turkish Stream, varmed Moskva ska kunna kringgå Ukraina.
Turkiet har trupper i norra Irak och försöker inför slaget mot Mosul slå in en kil mellan Bagdad och USA. Turkiet litar i grunden varken på Bagdad, Ryssland eller på sin Natoallierade USA. Erdogans utrikespolitik präglas av oförutsägbarhet och tvära kast.
Paul Levin lyfte frågan om Turkiet och EU samt Turkiet och flyktingfrågan. Turkiet ansökte om EU medlemskap redan 1987 och förhandlingsprocessen inleddes 2005. Ett medlemskap lär dock dröja. Enligt Paul Levin genomförde APK en hel del reformer under de första åren vid makten, bland annat vad gäller kvinnors rättigheter, dödsstraffets avskaffande samt förbud mot tortyr. APK har stärkt sin makt vilket är viktigt för dem. Dock har APK tidigare varit rätt nära allierad med vissa liberaler för att kunna genomföra reformer. Även Gülenrörelsen har APK haft nytta av. Den mer positiva reformspiral som fanns från 2002 till 2005 har nu vänts till en negativ. Cypern var ett problem.
Förhållandet mellan Turkiet och EU svalnade. I och med en ökad islamofobi i Europa har också synen på Turkiet och turkar blivit mer negativ. Europa ser EU mer som ett kristet projekt där Turkiet inte riktigt hör hemma. APK är nu egentligen mer intresserad av makt än att genomföra reformer. Turkiet lever ännu inte upp till de krav EU ställer vad gäller mänskliga rättigheter och en rättsstat så EU medlemskapet lär dröja.
Paul Levin tog även upp den flyktingöverenskommelse som finns mellan EU och Turkiet. Han svarade själv JA på frågan om EU kan förhandla med en auktoritär stat. Paul Levin förklarade att EU har en konditionalitet om de reformer som Turkiet ska genomföra vad gäller flyktingar. Landet får alltså inte en summa pengar som kan hamna i Erdogans fickor utan projekten är ”öronmärkta” och kontrolleras av EU. Det är dock svårt att veta om denna överenskommelse kommer att hålla. De projekt som Turkiet får medel för är framförallt sjukvård och utbildning för flyktingar.
Paul Levin framhöll att det är viktigt att skilja på Turkiets EU-medlemskap och EU:s flyktingöverenskommelse med Turkiet. Vad gäller det första, Turkiet och EU, ska krav ställas på mänskliga rättigheter o s v men i det andra handlar det mer om hur EU ska hantera flyktingfrågan. Ska flyktingarna drunkna i Medelhavet eller få en möjlighet i Turkiet? Så många länder inom EU har ju stängt sina gränser så vad göra?
I den efterföljande paneldebatten togs återigen Gülengruppen upp. Det är som nämnts ett informellt nätverk med högutbildade medlemmar med religiösa idéer som blivit en maktdelare i turkisk politik och just nu ”hatade” av Erdogan och många andra. Idén om adoption av journalister bemöttes positivt. Paul Levin underströk att tillsättandet av tjänster i Turkiet numera inte skedde p g a meriter utan ofta på att personen i fråga är ja-sägare och ger sitt fulla stöd till Erdogan. I Erdogans närhet bildas nu ultranationalistiska antivästgrupper liknande de som finns i Ryssland. Bitte Hammargren nämnde att Putin varit i Istanbul och träffat Erdogan. Vad avhandlades där? Tjuv- och rackarspel. Kanske låter Turkiet Assadregimen att ta Aleppo? Erdogan är, som nämnts, inte att lita på, han gör det som är mest gynnsamt för stunden.
Efter detta fanns tid för frågor från publiken.
På frågan till Paul Levin varför man inte är mer kritisk mot Turkiet från EU:s håll svarade Paul att det borde man vara men betonade återigen att man bör skilja på flyktingöverenskommelsen och EU-medlemskapet. Dock höll han med om att EU delvis blivit beroende av Turkiet i fråga om flyktingfrågan och därmed inte så hård. Yavuz Baydar menade att det tycks vara så att EU egentligen inte är så intresserad av de östliga länderna inklusive Turkiet.
En annan fråga var hur näringslivet förhåller sig gentemot staten. Svaret var att näringslivet är helt beroende av staten. En fråga om kurdiska språket kom upp. Turkiet var mer öppet för detta för cirka 15 år sedan men nu är det hårdare. Att vara kurd är att misstänkas tillhöra PKK. Förhållandet mellan Turkiet och USA kom upp igen. Paul Levin menade att det blir allt kärvare. USA lämnar inte ut Fethullah Gülen från USA som Turkiet begärt, USA tar ställning för kurderna och förhållandet Turkiet och Nato blir alltmer infekterat.
Olof Kleberg sammanfattade det hela i tre punkter:
– Bra idé att låta kommuner ”adoptera” en journalist
– EU medlemskap ska innebära ett krav att grundläggande krav på mänsklig rättigheter mm ska vara uppfyllt; medlemskapsfrågan ska skiljas från flyktingöverenskommelsen
– I Turkiet urgröps rättsstatligheten, mänskliga rättigheter och egendomsrätten.
]]>
Seminarium tisdagen den 12 januari 2016 – Forum Eurasien i samarrangemang med OSSE-nätverket och ABF Stockholm
Talare:
Elisabeth Özdalga, professor i sociologi, knuten till Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul som forskare, skisserade det inrikespolitiska läget. Hennes grundton var dyster: det går utför för Turkiet – för demokrati, mänskliga rättigheter, kurdernas ställning och förhållandet till Syrien.
Fram till åtminstone år 2011 såg Turkiets utveckling positiv ut. AKP-partiet, med en islamsk grundåskådning, kom till makten med egen majoritet 2002, sanerade ekonomin, genomförde behövliga reformer av rättsväsen och medier, inledde 2005 medlemskapsförhandlingar med EU. Inflationen minskade på tio år från 50 procent till 10 procent per år, BNP ökade från 3 500 dollar per person till ca 10 000 dollar. AKP drog till sig många liberalt sinnade men ickesekulära väljare.
Men sen har bakslagen kommit ett efter ett. De våldsamma insatserna mot demonstrationerna kring Gezi-parkens framtid i Istanbul 2013 gjorde många bestörta, avslöjandena i december 2013 om en stor korruptionshärva med kopplingar till högsta ort ledde visserligen till åtal mot ministrar – men Erdoğan svarade med omplaceringar inom polisen och åtgärder som undergrävde rättsstaten.
Kurdfrågan såg ut att gå mot en fredlig lösning men när det kurdiska partiet HDP lyckades ta sig in i parlamentet sommaren 2015 svängde Erdogan. Nu slår militären till i kurdiska områden, läget är mer kritiskt än någonsin, sammanfattade Özdalga.
Erdoğan vill införa presidentstyre i landet – men i valet sommaren 2015 gick AKP tillbaka från ca 50 till ca 40 procent.
En hård politisk konfrontation med bl a ingrepp mot mediefriheten avsåg att skrämma folket – och i nyvalet november 2015, som inte var demokratiskt, lyckades AKP med knappt 50 procent åter få majoritet i parlamentet.
Men utsikterna till lösningar är små, menade Elisabeth Özdalga. Erdoğan har inte stöd nog för att ändra grundlagen och införa presidentstyre. Oppositionen är svag, det största partiet, det sekulära CHP, har stagnerat.
Elisabeth Özdalga sammanfattade det allt svårare läget för yttrandefriheten i följande punkter:
• regimen köper upp medier med hjälp av en ekonomisk pool, dit företagare uppmanas att donera pengar
• medierna ägs ofta av stora koncerner, som är ekonomiskt beroende av regimen för kontrakt
• skattekontroll sker godtyckligt, obekväma medier kan bötfällas med miljarder dollar
• sociala medier kontrolleras
• straffrihet råder mot attacker mot medier och journalister
• tiden i teve fördelas politiskt – i valet i november 2015 fick AKP och Erdoğan tillsammans ca 40 timmars tevetid – det kurdiska partiet HDP 18 minuter
(Till detta kan läggas att Turkiet har flest fängslade journalister i hela OSSE-området; Olof Klebergs anm)
Referat: Olof Kleberg
2. Turkisk utrikespolitik
Ambassadör Michael Sahlin tog under sitt anförande upp Turkiet och dess utländska relationer.
Han började med att beklaga attentatet vid Blå Moskén i Istanbul som skett denna dag på förmiddagen och där tio personer dödades och ett flertal skadades, framförallt tyska turister. Michael Sahlin nämnde också att det åttonde turkiska ambassadörsmötet nu öppnats i Ankara vilket innebär att Turkiets alla ambassadörer träffas för diskussion. Huvudtemat är humanitära insatser.
Sahlin gjorde en kort kommentar om Sèvresfreden 1920 som innebar det osmanska rikets upplösning och bildandet av Turkiet. Fredsfördraget ratificerades inte men Atatürk skrev några år senare, 1923, på det så kallade Lausannefördraget där det moderna Turkiets gränser fastställdes.
Turkiet har många problem nu. Relationerna med Ryssland har blivit allt sämre efter nedskjutningen av det ryska planet. Han nämnde som en kuriositet att under ett FN-möte i Turkiet gled ett ryskt fartyg lastat med missiler under bron i Bosporen på väg till Krim. Enligt en gammal uppgörelse har Ryssland rätt att frakta gods från Svarta Havet genom Turkiet.
Valet 2011 gav APK egen majoritet. Därtill kom den arabiska våren och allt såg bra ut. Turkiet höll en slags neo-osmansk hållning och ville gärna se Turkiet som en regional sunniislamsk stormakt och intog en mer offensiv politisk hållning. Turkiet höll vid denna tid god kontakt med alla sina grannar – något som nu drastiskt har förändrats. Michael Sahlin menade att Turkiet helt missbedömde situationen vid tiden för den arabiska våren.
Erdogan höll tidigare goda kontakter med Assadregimen men bröt kontakterna och stödde den väpnade kampen under den arabiska våren i tron att det muslimska brödrarskapet skulle ta över. Turkiet har nu problem med ALLA sina grannar. De för, kan man säga, olika slags ”krig”; mot IS, förhandlingar med USA om hur kampen mot IS ska genomföras, kampen mot PKK mm. Även om Turkiet vill föra kampen mot IS är deras främsta intresse trots allt att föra en kamp mot PKK-gerillan. Sahlin påpekade att Turkiets aktivitet gentemot IS egentligen inte har IS som främsta mål utan kurderna.
Den amerikansk–iranska överenskommelsen om kärnbränsle innebär en stabilitet i Iran. Dock ses inte denna överenskommelse med blida ögon av Israel, Saudiarabien och Turkiet som istället ser Iran som ett ökat hot i Mellanöstern. Efter avrättningarna i Saudiarabien har relationen mellan Iran och Saudiarabien blivit instabil. Det ryska ingripandet i Syrien ökar också instabiliteten och konflikten i området.
För Turkiets del har den ryska aktiviteten i Syrien inneburit en ”katastrof” eftersom Ryssland stödjer Assad vilket Turkiet inte alls gör. USA vill arbeta mot IS mer än mot Assad men är inte så hårt som Turkiet skulle önska. Turkiet har velat införa en buffertzon vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. USA stödjer detta men förslaget hindras av Ryssland. Assad sitter kvar vilket inte alls är vad Turkiet tänkt sig. För Turkiet är också den kurdiska komponenten i norra Irak ytterligare ett problem.
För Turkiet finns många motgångar nu och frågan är hur regeringen ska hitta en bra balans.
En möjlighet är att ”backa” d v s vända sig mer mot Väst eller dansa efter Sauds pipa, dvs närma sig det sunnimuslimska Saudiarabien.
Referat: Anki Wetterhall
3. Flyktingfrågan och EU
Mycket står på spel nu både för både Turkiet och EU. Enligt Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, måste EU samarbeta med Turkiet men utan att göra avkall på sina principer om demokrati och mänskliga rättigheter. Länderna i EU måste visa att de har kontroll över sina gränser om inte extremrörelserna ska komma till makten. Extremrörelserna har varit framgångsrika i hela EU. Det gamla systemet i Europa riskerar att kollapsa.
Ett samarbete mellan EU och Turkiet är nödvändigt men det är en svår balansgång, menade Paul Levin. Detta gynnar Erdoğan som håller på att lämna de demokratiska ideal som man tidigare hade förhoppningar om att han skulle utveckla Turkiet mot. Rent praktiskt har Turkiet inte levererat till EU vad som utlovats. Visserligen har flyktingströmmen till Europa minskat men det kan lika väl bero på att vintersäsongen inletts.
I Turkiet är man å andra sidan tveksam till om de utlovade pengarna från EU kommer. Det är nämligen medlemsländerna själva som ska betala ut nästa del av de utlovade medlen. Att Angela Merkel besökte Turkiet under själva valrörelsen var ett stort stöd för Erdoğan som tenderar att underminera EUs status som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är viktigt att skilja på två processer, underströk Levin. Turkiets möjligheter att närma sig ett EU-medlemskap måste ske enligt samma principer som för andra länder medan förhandlingarna om flyktingarna är en kohandel.
Ett litet hoppfullt förslag har dock presenterats av Merkel, nämligen att enskilda länder i EU åtar sig att ta emot ett visst antal flyktingar dvs. ”a coalition of the willing”. Det skulle hjälpa Turkiet att klara av sin svåra situation med ett par miljoner flyktingar.
Referat: Åsa Murray
]]>
I den kris som uppstått med direkt rysk inblandning på Krimhalvön delas nu viktiga politiska poster ut av regeringen i Kiev just till landets oligarker. (…) Att låta oligarkerna axla formell makt är ett högt spel. Enligt Jurij Lutsenko, en av förgrundsfigurerna på Majdan, vill man på detta sätt försäkra sig om att dessa maktens män och deras finansiella resurser säkras för ett enat Ukraina och den bräckliga regeringen i Kiev. Samtidigt binder man upp dem i en offentlig ställning, där de får svara för sina handlingar. (…)
Ukraina har hamnat i en extraordinär situation, där oligarkernas intressen och landets bästa för tillfället verkar gå hand i hand. Men oavsett om regeringens strategi lyckas är det stor risk att den av många uppfattas som ett svek mot själva kärnan i Majdanrörelsen. [DN Debatt, 7 mars 2014]
I en tidigare artikel (SvD Brännpunkt 20 februari), publicerad för två veckor sedan när våldet regerade i Kiev och just innan Viktor Janukovytjs flykt, argumenterade författarna för att oligarkerna med sin låga profil var en förbisedd resurs för omvärlden att påverka utvecklingen.
Men utgången av krisen och framför allt det som händer efteråt avgörs inte bara på Majdan och i Moskva. (…)
EU och Ukrainas oligarker har fram till denna vecka haft ett gemensamt. De har i allt väsentligt undvikit att ta ställning i Ukrainas allvarligaste stund. Fortsatt passivitet kan komma att bli ödesdiger för Ukrainas folk. [SvD Brännpunkt, 20 februari 2014]
När nu landets oligarker mitt under Ukrainas kris aktivt lyfts in i politiken av den nya regeringen är det ett tecken på deras stora betydelse. Vilken roll de kommer att spela framöver är en avgörande fråga för hur Ukrainas samhälle ska gestalta sig i framtiden.
]]>Med Rysslands allt mer aktiva intervention har utvecklingen blivit en fråga om säkerhet i Europa och Eurasien, som oavsett hur resultatet ser ut när den kritiska fasen är över, kommer att få efterverkningar under lång tid framöver. Ingenstans kommer det att vara mer aktuellt än i Rysslands närområde.
Jag skrev en debattartikel (GP, 29 november) inför toppmötet med EU:s Östliga partnerskap (EaP) inför toppmötet i Vilnius i slutet av november. Då hade Viktor Janukovytjs regering just beslutat att man med största sannolikhet inte skulle skriva under det framförhandlade associeringsavtalet med EU. Utan att det fått särskilt mycket uppmärksamhet i media hade Armeniens regering tidigare, lika oväntat som Ukraina, deklarerat att man inte tänkte fortsätta förhandlingarna med EU. I stället tänkte man gå med i den Rysslandsinitierade tullunionen, som var planerad att utvecklas till en Eurasisk union. Jag argumenterade för att EU av Ryssland lockats in i ett geopolitiskt spel man inte var beredd på att hantera:
Både Ryssland och talespersoner för EU har på sistone klargjort att ett medlemskap i endera unionen är ömsesidigt uteslutande. Men medan EU i flera år har förhandlat om importlättnader och konvergens med EU:s handelsregler har det ryska ledarskapet alltmer tenderat att se Östliga partnerskapet som del i ett geopolitiskt spel, där partnerskapsländernas närmande till EU har ersatt hotet från NATO:s avstannade östutvidgning. EU:s agerande på senare tid, till exempel då man kopplat frisläppandet av den fängslade Julia Tymosjenko till associeringsavtalet, har snarast underblåst polariseringen. Det är ett spel EU har svårt att vinna.
(…) mötet i Vilnius är bara en viktig hållpunkt på vägen i en process som fortgått i allt snabbare takt den senaste tiden. Den handlar om den utvecklingen i sex östeuropeiska länder med 75 miljoner invånare, men också om EU:s självbild och om Rysslands plats i Europa. Det är en utveckling värd att noggrant hålla ögonen på under kommande månader.
Hur dramatiska protesterna och utgången av dem skulle bli i Kiev och just vilka geopolitiska konsekvenser det skulle få hade jag inte en aning om då. Men jag hade under hösten besökt Moldavien, inklusive utbrytarrepubliken Transnistrien och den autonoma regionen Gagauzien, och i mötena jag hade då handlade det mesta, oavsett vem man talade med, om att Moldavien stod inför en valsituation mellan EU och den Eurasiska unionen (faktum är att jag vid flera tillfällen blev ifrågasatt när jag lämnade fram ett visitkort från en organisation med Eurasien i namnet). Samma vecka som jag var där införde Rysslands livsmedelsinspektion åter importstopp för moldaviskt vin. Det var inte svårt att se att något var på gång i länderna i det Östliga partnerskapet.
När jag sedan den 16 december (dagen innan Janukovytj träffade Putin i Moskva och fick ett löfte om sänkta gaspriser och 15 miljarder dollar i stöd) var på en liten tillställning arrangerad av Tysk-ukrainskt forum här i Berlin för att diskutera Ukrainas relationer till EU var även Moldaviens ambassadör där. Den diplomatiska fernissan var tunn. Han och hans pro-europeiska regering var desperata efter Ukrainas beslut att vända sig bort från EU.
Sedan dess har så mycket hänt att det nästan kan vara svårt att relatera till den här tiden för två-tre månader sedan. Själv har jag lärt mig åtskilligt nytt om Ukraina.
Jag besökte Kiev runt 1 februari, en vecka efter de första dödsfallen inträffade vid Hrusjevskoho-gatan. Det var då uppenbart att stämningen på Majdan hade förändrats. Den var hårdare, dystrare, men också mer beslutsam. Som någon sa till mig då, ”karnevalen är över”. Jag tillbragte min tid på och runt Majdan och pratade med journalister, studenter, statsvetare, psykologer, vanliga människor. Jag gick runt i de ockuperade byggnaderna, som blivit högkvarter för olika grenar av Majdan-rörelsen eller fungerade som akutsjukhus, persedelutlämning eller kök, där man kunde serveras ”euroborsjtj”. Jag värmde mig vid vedkaminen i det provisoriska tältkapellet, träffade Euromajdans PR-avdelning och intervjuade Högersektorn (Pravyj Sektor), men var också uppe vid parlamentet och regeringsbyggnaden, där polisen hade arrangerat sitt eget inhägnade tältläger, och hängde runt tillsammans med svartklädda män (titusjky) från förorten och de östra landsdelarna till pumpande nationalistisk popmusik.
Några intryck från det besöket finns här för den som är intresserad. Majdan ser nu en månad senare åter annorlunda ut, så bilderna är redan nutidshistoria.
Den 18-22 februari inträffar sedan det som blir vändpunkten och samtidigt Ukrainas hittills svartaste dagar. Våldet eskalerar till krigsliknande scener i centrala Kiev och när Janukovytj och de tre oppositionsledarna skrivit under överenskommelsen sker allt mycket snabbt. En ny parlamentsmajoritet, interimsregering och tillförordnad president utses, konstitutionen återtas till 2004 års version, Julia Tymosjenko friges, Janukovytj flyr Kiev och några dagar senare landet. Men minst 77 människor miste livet efter dessa dagar. Och som vi nu vet blev maktskiftet startskottet för en ny typ av dramatik.
Från Janukovytjs vändning om associeringsavtalet i november fram till överenskommelsen den 21 februari, som utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike (på enskilt initiativ) hjälpte till att tvinga fram, famlade EU efter en ny strategi för Ukraina och för hela det östliga grannskapet och relationerna med Ryssland. Till stor del gör man det än idag. Man lyckades inte implementera några sanktioner mot ukrainska ledare och oligarker (Schweiz och Österrike tillhör dem som fryste några politikers konton på eget initiativ) och nu tvingas man i stället försöka diskutera åtgärder mot Ryssland. Där kommer det att bli ännu ojämförligt svårare att nå enighet.
Samtidigt kommer behovet av en gemensam EU-politik österut efter instabiliteten i Ukraina och Rysslands utnyttjande av läget att framstå som större än någonsin. Trots ett skadskjutet EaP gäller det att övertyga partnerskapsländerna Ukraina, Moldavien, Vitryssland/Belarus och i Kaukasus framför allt Georgien att man har ett trovärdigt svar på det man där alltid upplevt som ett latent ryskt hot.
Men Rysslands trovärdighetsproblem kommer att vara än större framöver. Ledarskapet i de auktoritärt styrda länderna i Centralasien, Azerbajdzjan och Vitryssland har en närmast panisk aversion mot den typ av massprotester som behärskade centrala Kiev i månader och som till slut också verkligen ledde fram till regeringsskifte. Men man kan inte heller undgå att se hur Ryssland intervenerar i ett grannlands angelägenheter på grunder den ryska propagandan inte förmår dölja. De flesta av Rysslands grannländer har en betydande rysk minoritet, som kan komma att behöva ”försvaras” i framtiden.
I Kazakstan, vanligen Rysslands trognaste allierade, uppmanade utrikesministeriet i ett officiellt uttalande ”alla parter” att undvika våld och förhandla fram en lösning i linje med ”internationell lag”. Rysslands andra partner i tullunionen, Vitryssland, har lyckönskat Ukrainas nye utrikesminister Andryj Desjtjytsia, medlem i en regering Kreml oupphörligt kallar illegitim.
Även i den vidare regionen kommer det officiella Rysslands handlande de senaste och kommande dagarna att få konsekvenser. Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu reste till Kiev i fredags och lördags för att försäkra att Turkiet står bakom Ukrainas territoriella integritet. I ett separat uttalande inför en samling av krimtatariska representanter att Turkiet alltid kommer att hjälpa sina ”bröder och systrar”. Kina har av olika anledningar en svår balansgång i konflikten och har hittills valt att uttala sig mycket försiktigt (se t ex en intervju med Timothy Snyder om saken här).
Jag väljer att göra som Kina och inte sia för mycket, annat än att konstatera att både utgången av de ukrainska protesterna och Kremls agerande lär få mycket stora konsekvenser för hela regionen, även på längre sikt. Om försvarsdebatten i Sverige redan har startat igen, kan vi förutsätta att det kommer att föras diskussioner framöver i de länder som har att hantera verkligt nära band till Ryssland av olika slag.
Men det viktigaste just nu är förstås att återvända till Ukraina. Hur intressanta perspektiven än är från Kreml eller försvarsdepartementet handlar dramat i första hand om framtiden för Ukrainas (alla) folk.
Kommentera utvecklingen i Ukraina på Forum Eurasiens Facebook-sidor eller kontakta mig via mail eller Twitter (HenrikHallgren).
]]>Den bild vi fått i oss kan, i korthet, sammanfattas enligt följande: ”Det ukrainska folket tröttnade på sin korrupte och auktoritäre ledare och mobiliserade fredliga demonstrationer för demokrati. EU ville gärna hjälpa till med detta. Den onde Putin kunde inte acceptera det ukrainska folkets strävan, utan tvingade sin marionett Janukovitj att med våld undertrycka folkets vilja. När detta ändå inte lyckades, utan de demokratiska krafterna segrade, såg sig Putin tvungen att invadera Ukraina för att sätta stopp för den demokratiska utvecklingen.”
Från ryskt håll ser man snarare följande scenario: ”EU har manipulerat delar av det ukrainska folket, och var på väg att få med sig även dess ledare, Janukovitj, på ett associationsavtal som skulle ha blivit förödande för landets ekonomi. (I bakgrunden finns det ondskefulla USA, som vill komma närmare Ryssland med sina militäranläggningar). Till slut tvingades den legitime och demokratiskt valde ledaren bort från makten i en statskupp. Istället tillsattes en neo-fascistisk regering som med sin nationalistiska politik hotar landets etniska ryssar. I det läget vill det lokala ledarskapet i den ryskdominerade autonoma republiken Krim utöka sin autonomi, vilket inte accepteras av den nya illegitima regeringen i Kiev. Ryssland måste då ingripa för att skydda befolkningen.”
Naturligtvis är ingen av dessa båda förenklade bilder helt sann (och fullt så förenklade som jag här återgivit dem är de förstås inte heller). Sanningen ligger väl som vanligt någonstans däremellan, och är dessutom oändligt mycket mer komplicerad än vad som kan uttryckas på några få rader. Kort sagt, jag tror att vi gör klokt i att åtminstone försöka förstå hur en konflikt uppfattas från olika håll – oavsett på vilken sida våra spontana sympatier hamnar.
]]>Två medarbetare till den afghanske presidentkandidaten Abdullah Abdullah sköts lördagen den 1 februari ihjäl i Herat i nordvästra Afghanistan, rapporterar SvD och Aftonbladet. En talesman för presidentkandidaten, Fazel Sangcharak, bekräftar att två valarbetare skjutits ihjäl när de lämnade kampanjkontoret. En av de skjutna, Dr. Harndard, var tilltänkt som ledare för Abdullahs kampanj i Herat. Enligt Fazel Sangcharak leder detta till frågor om säkerhetsstyrkorna är oförmögna att garantera säkerheten eller om de inte tar sin uppgift på allvar, BBC. Valkampanjen inför presidentvalet den 5 april 2014 startar officiellt söndagen den 2 februari 2014.
Abdullah Abdullah framstår som en av de ledande kandidaterna inför det afghanska presidentvalet i april 2014. Han grundade 2010 en oppositionsrörelse mot president Karzai och idag har Afghanistans nationella koalition (National Coalition of Afghanistan) ett brett stöd bland många olika partier och enskilda parlamentsledamöter i Wolesi jirga (underhuset). Han föddes 1960 i Kandahar och har en pashtunsk far och en tadzjikisk mor och utbildade sig till läkare i Kabul. Abdullah Abdullah var den främste utmanaren till Hamid Karzai i presidentvalet 2009 men drog sig efter olika turer ur den andra valomgången. Efter talibanregimens fall tjänstgjorde Abdullah som Afghanistans utrikesminister 2001-2005. Tidigare under den sovjetiska ockupationen och inbördeskriget arbetade han bland annat som läkare vid ett flyktingläger i Peshawar och senare som rådgivare och livvakt åt Ahmad Shah Massoud, ledaren för den Norra alliansen som mördades i september 2001.
I en intervju i The Hindu berättar Abdullah Abdullah om sina betänkligheter inför presidentvalet. Han nämner då säkerheten, tidtabellen och avsaknaden av institutionella reformer i valadministrationen som orosmoment. Han kritiserar också president Karzai för att ännu inte ha undertecknat det ömsesidiga säkerhetsavtalet (Bilateral Security Agreement, BSA) med USA. Avtalet skulle reglera och garantera en fortsatt amerikansk truppnärvaro under tio år. Att avtalet fördröjts skapar enligt Abdullah onödig osäkerhet i Afghanistan. Han konstaterar också att det kommer att bli omöjligt att hinna nå en fredsöverenskommelse med talibanerna och att säkerhetsläget ändrar sig hela tiden. Han hoppas ändå att säkerhetsstyrkorna och det afghanska folket skall lyckas hålla situationen under kontroll så att valet kan genomföras framgångsrikt.
]]>Länk till själva numret här (kräver inloggning):
http://www.metapress.com/content/q7064766511u/
Artiklarna kan också nås via academia.edu:
Sofie Bedford: Introduction to the Special Section: Political Mobilization in Azerbaijan — The January 2013 Protests and Beyond –
https://uppsala.academia.edu/SofieBedford
Shahla Sultanova: Challenging the Aliyev Regime: Political Opposition in Azerbaijan –
https://iub.academia.edu/ShahlaSultanova
Katy Pearce: Two Can Play at that Game: Social Media Opportunities in Azerbaijan for Government and Opposition –
https://washington.academia.edu/KatyPearce
Katy Pearce & Adnan Hadjizada: No Laughing Matter Humor as a Means of Dissent in the Digital Era: The Case of Authoritarian Azerbaijan –
]]>