Baku, Forum Eurasien

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hålla på framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger något lättare när USA nu har bättrat på sina relationer till Ryssland igen) och kanske något om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudståndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt går före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus på konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, åkte till Karabach igår och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall också sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna så långt det går binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att få Armenien att acceptera nuvarande lydelse så att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma någonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga påtryckningar eller incitament kommer att krävas. Frågan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.