Den uiguriska taleskvinnan och ordföranden för Uiguriska världskongressen (WUC) är i dagarna i Stockholm på en inofficiell visit, inbjuden av kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson.

Se tidigare inlägg för bakgrund om Kadeer och en recension av biografin om hennes liv, som nyligen kom ut på engelska.

Svenska Dagbladet publicerar idag en intervju, där hon vädjar om en oberoende utredning om vad som egentligen hände under upploppen som skakade Xinjiangs provinshuvudstad Ürümqi i juli och som kostade många människor livet och resulterade i flera dödsdomar. Hon säger sig samtidigt se ett samband mellan upploppen och Kinas politik i den autonoma republiken Xinjiang-Uyghur (XUAR), vilken hon anser syftar till assimilering av uigurerna. Ett av elementen i detta är enligt henne organiserade folkförflyttningar, dels av han-kineser till främst städerna i XUAR, dels utflyttning av uigurer, inte minst unga kvinnor, som arbetskraft till östra och södra Kina. I intervjun hänvisar hon till att anledningen till att protesterna startade är att 60 kvinnor skall ha blivit slagna till döds under en attack i Guangdong.

Men den officiella versionen av händelserna och av läget i Xinjiang, som sprids via kanaler som den statliga nyhetsbyrån Xinhua och bland annat propageras i ett nyligen utkommet whitepaper om utvecklingen i XUAR, skiljer sig fundamentalt från den här versionen. Man talar om de framsteg som gjorts och förklarar att ”den socioekonomiska utvecklingen i Xinjiang har givit upphov till ett återkommande arbetskraftsflöde, vilket har lett till en rad förändringar i regionens befolkning och etniska fördelning”. Men även i denna framstegsrapport, och trots att den kinesiska regeringen utövar stark kontroll över de flesta informationskanaler, ägnas mycken retorisk möda åt att framställa den ”östturkestanska separatismen” som en rörelse utan uppnåeliga mål och utan folkligt stöd. Det kan inte tolkas annorlunda än att man trots allt känner ett hot.

För att försöka sammanställa en alternativ bild arbetar exiluigurer inom genom det USA-baserade Uyghur Human Rights Project (UHRP), associerat med WUC, där man har försökt kartlägga bland annat dessa folkförflyttningar och systematisk etnisk diskriminering från myndigheternas sida. Men man har ett problem, vilket Kadeer i intervjun i SvD också säger rent ut:

Det enda sättet för oss att få information om situationen är från de som har lyckats fly från Kina.

Mellan den officiella kinesiska versionen, baserad på omfattande, men bearbetad och statligt sanktionerad statistik och rapporter från administrativa organ, och den fragmentariska bild ur vilken organisationer som UHRP försöker sammanställa sin bild av organiserat förtryck, i mycket baserad på personliga berättelser och källor som inte längre befinner sig i Xinjiang, är gapet enormt. Någonstans finns sanningen, men innan en oberoende granskning görs, är varje försök att hävda att man hittat den dömt att riskera att kallas politik.

Fotnot: Bilden av informationssituationen bekräftades när Forum Eurasien träffade WUC:s talesman Alim Seytoff och UHRP i Washington nyligen för att få fler detaljer om deras syn på situationen för uigurerna i Kina. Delar av intervjun kommer att publiceras här inom kort.

Taggar → 

One Response to Uigur, människorättskämpe, terrorist. Rebiya Kadeer i Sverige

  1. […] Uigurerna har i motsats till tibetanerna haft svårt att nå ut i internationella media om sin syn på situationen i Xinjiang eller Östturkestan som de föredrar att kalla området. På senare år har denna situation förbättrats. Det skedde när Rebiya Kadeer släpptes ur kinesiskt fängelse och valdes till ordförande för den Uiguriska världskongressen. Hon har skrivit en bok om sitt händelserika liv, läs recensionen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, läs om det senaste besöket. […]